Robinson och lyckan

Bye bye, vi ses aldrig mer igen, i hela mitt liv!

Hårda ord från en tuff tjej! ”Bye bye, vi ses aldrig mer igen, i hela mitt liv”- Hanna Nygren, Robinsondeltagare 2011. Jag är inget Robinsonfan men jag har tittat på tävlingen till och från denna säsong och jag blir alltid lika förvånad över att se hur mycket man som människa egentligen klarar av! Kropp och själ utsätts både fysiskt och psykiskt för något man inte ens kan föreställa sig, under hård press i flera veckor, en del klarar sig bättre än andra och en del ”faller platt” bara efter några dagar. Vad krävs egentligen för att man ska klara av att vara med i Robinson? Ett hjärta av sten? Ofattbar uthållighet? Världens bästa tålamod? Positivism? Eller som jag tror en vilja av att finna sig själv och lyckan.

Det fanns en tid då jag hade funderingar på att söka till Robinson, men kom snabbt på att det är nog inget för mig. Räcker med att jag gjort lumpen och det var en upplevelse i sig. Faktum är att det är nog det roligaste och samtidigt en av de jobbigast tiderna i mitt liv. Men man minns ofta bara de bra minnena, alla skratt, all gemenskap och lyckan över att få ta en varm dusch efter att ha sovit ute i fält i en vecka, de ni, det var grejer de! Lycka!

För att verkligen veta hur det känns att vara lycklig tror jag att vi människor någon gång i livet behöver få känna hur tufft det kan vara att leva, att inte få tillgång till det vardagliga och inse att utan allt det vi har…är vi kanske någon annan innanför skalet, vi har ju formats av samhället och stöpts enligt regler och lagar från första början, då vi tog vårt första andetag! Att vakna upp från sitt skal och upptäcka sig själv, vem man är och vad man gör här i livet, det är nog något man kan komma underfund med under omständigheter som är svåra, kanske i Robinson? Kan det vara de som driver människor att söka dit? Kan de vara där man finner lyckan och sig själv? Förhoppningsvis finner man sig själv där och lyckan den kommer garanterat när man lämnat ön….